Länge har det varit så att minskningen på totalen har berott på att dagarna i korta sjukfall har minskat mer än dagarna i långa sjukfall har ökat. Pandemin har medfört att nu är det inte längre så. Visserligen finns det en marginell minskning av dagarna i de kortare sjukfallen, men den räcker inte alls till att väga upp ökningen av dagar i de långa fallen.

Algoritmens beräkning av det troliga utfallet för helåret ser ut såhär:

Dagarna väntas nu öka med enbart 170 000 dagar. På totalen är det en mycket liten ökning, knappt värd att nämnas.

Osäkerheten i den där ‘förutsägelsen’ är inte längre så stor. Pandemin är visserligen på inget sätt över och det finns därför all anledning att fortsatt följa vad som händer. Men några stora ändringar av det årsutfallet ska man inte vänta sig.

Ökningarna är starkt koncentrerade till Stockholm. Givet vad vi redan vet finns det ingen anledning att vara förvånad.

Det syns tydligt att den procentuella ökningen för perioden jan-september är mycket större i Stockholm än i Riket.

Litet spännande är kanske att det, trots pandemin, finns län som rätt kraftigt minskat sina dagar. Obs att här pratar vi utfall, dvs konstaterade fakta.

I Stockholm har pandemin verkligen brutit utvecklingen av dagar i de kortare sjukfallen.

För att förstå vad som händer (och sannolikt kommer att hända) är det alltså viktigt att också bevaka den regionala nivån.

Dagarna i korta (<2 år) sjukfall har totalt minskat med knappt tjugo tusen. Stockholm ensamt har ökat med 378 tusen. Det är därför så att det finns många län som minskar sina sjukskrivningsdagar i korta sjukfall. Noga räknat är det alla län utom Sthlm, Västra Götaland, Östergötland, Norrbotten och Jämtland.

Fast dra inga förhastade slutsatser om Jämtland. Förr i tiden hade Jämtland höga sjukskrivningstal. Men det var förr i tiden. Nu ser det ut såhär: